Mardrömmen blev sann
Vilken vecka! Både jag och Noah är stora fans av rutiner men den här veckan har det mesta helt tappat balansen vad gäller den saken. Vanligtvis äter Noah sin lunch vid 11.00 och sover därefter, ca 11.30. Under tisdagen somnade han otippat på väg hem från mataffären (försökte allt för att hålla honom vaken med det var heeelt omöjligt) och fick då en 10 minuters powernap som gjorde att den egentliga sovstunden 2 timmar senare var omöjlig att få till. Han somnade sen på kvällen som om han fallit pladask i min famn med vällingflaskan halvt i mungipan, haha. Resten av veckan har följt i ungefär samma spår, fast mer åt det dystra hållet.
I onsdags var vi på begravning, den tredje sen Noah föddes. Det var en tung dag på många sätt. Mycket gamla jobbiga minnen och funderingar väcktes till liv. Sånt jag helst bara vill glömma, lämna bakom mig och släppa taget om. Så det ska jag försöka göra nu. Hade gärna skrivit av mig mer men detta känns som fel plats för det, tyvärr.
Senare under veckan blev allt än värre. Noah klättrar ju på allt, hela tiden känns det som. Hinner bara lyfta ner honom så ska han upp igen. Stolarna runt matbordet och att springa i soffan har visat sig vara extra roligt men är också extremt riskabelt. Får ingenting gjort här hemma eftersom han hela tiden hittar något nytt att undersöka och klättra upp på. Så i fredags, då skulle han upp på en av våra pinnstolar runt matbordet. Jag sa som vanligt till honom att han skulle sätta sig ner, han tittar på mig med en busig och trotsig blick och gör såklart inte som jag säger. Istället vänder han sig om helt mot mig, dvs han står med magen mot ryggstödet och håller i det med händerna. Han "buffar" sen till ryggstödet med magen och lutar hela sin tyngd mot det, så hela stolen välter och han far framåt rakt ner i golvet med ansiktet före. Notera också att han faller rakt mot vårt soffbord i marmor som står precis där.
På en millisekund hinner jag se ungefär 500 scenarior framför mig om hur han ligger där blodig, med knäckt näsa och ett stort jack i pannan och är beredd på att behöva ringa efter en ambulans. Han skriker och jag flyger fram, lyfter upp honom och inser att han inte har ett enda synligt märke. What!? tänker jag. Ser att det blöder från munnen så jag rusar ut med honom till badrummet för att försöka lokalisera varifrån blodet kommer. Han tycks ha bitit sig i gommen med en av tänderna från nedre tandraden.
Efter en liten stund blir han jättesömning och det är omöjligt att hålla honom vaken i famnen. Jag ringer då 11-77 för att få råd om hur jag ska tänka nu. De säger att han får sova men att jag ska ha uppsikt, så jag låter honom sova i min famn. Han sover en timme ungefär och vaknar sen, glad och pigg. Han fick ett blåmärke längs med käkbenet på höger sida men är annars hel. Alltså, så tacksam för att det gick så bra. Nu är det verkligen ännu mer nolltolerans mot att klättra upp på stolarna. Herregud alltså, även om man är i samma rum så hinner man ju inte fram i tid!
