Den där djupa kärleken
Hur ofattbar är inte den här kärleken man känner för sitt barn? Jag är knappast den första att uppleva den men det är en galen upptäckt när man på riktigt förstår den. Jag kunde bara ana hur det skulle kännas innan jag höll mitt eget barn i famnen. Att få följa hans utveckling och framsteg för varje dag, i allt från att hålla upp huvudet mer stabilt till att bli mer och mer nyfiken på sin omvärld är ju rätt så fantastiskt faktiskt. Han är väldigt mammig och sover tätt intill mig varje natt - och så får det vara ett tag till. Jag njuter av den här perioden av närhet, även om det kan bli rätt mycket ibland. Vissa dagar får jag knappt besöka toaletten och jag får ganska ofta stressa i mig maten eftersom han såklart också vill äta precis just då eller bara vägrar ligga bredvid, haha.
Tack vare apparna Preglife och "Växa och upptäcka världen" så vet jag dessutom lite mer om de olika faser och sk språng som han går igenom och framförallt när de väntas. Himla skönt att få lite insyn i vad som händer när han själv inte kan förklara alla de känslor han bär på och intryck han tar in. Världen öppnar sig ju mer och mer för honom hela tiden och läskigt nog känns det som att tiden flyger fram. Han är snart två månader gammal och jag vill bara dra i handbromsen och stanna här lite längre. Jag älskar att få vara hemma med honom och njuter verkligen av det. Planen är att jag ska vara hemma med honom i ett år och sen får H ta över. Hoppas verkligen att mitt mysiga år inte kommer gå alltför fort.