Debbie.nu

Jag är ledsen att jag inte hinnit uppdatera så mycket, vare sig på bloggen eller instagram. Jag tappar följare och även lite lusten att fortsätta med sociala medier. Vissa dagar funderar jag på att lägga ner alltsammans men sen kan det kännas roligare en annan dag. Därför känns det mer vettigt att lägga ut då det känns roligt än att göra det till något konstigt måste under andra dagar då inspirationen tryter, bara för att behålla följare och ligga bra till enligt Instagrams algoritm. Nä, jag släpper hetsen. Har flera gånger känt hur just Instagram faktiskt fått mig att må dåligt och bli stressad. Då försvinner hela syftet för mig att ägna mig åt det, det som liksom gjorde att jag började. Det började som en kul grej men precis som många andra så dras man in i den där bubblan av perfekta liv och att dokumentera varenda måltid, blombukett osv.

 

Sen jag fick barn har jag lagt ner mycket av det och börjat leva mer i nuet. Det har liksom blivit en fråga om prioritet. Orken räcker inte till för att både ta hand om en livlig bebis efter en sömnlös natt OCH uppdatera bildflödet med en pannkaksfrukost, haha. Även om jag kan tycka att det känns tråkigt så mår jag så mycket bättre de dagar då jag bara stänger ner och ägnar mig åt just nuet. Sen är det faktiskt gott att få äta varma pannkakor än att de kallnar efter en stunds fotosession. Jag hade planer, så som ett nyårslöfte ungefär, att komma igen det här året och fota mer, uppdatera oftare osv.. Men jag inser att det nog kanske inte kommer bli så. I alla fall inte just nu. Den här årstiden är också en sådan då inspirationen är lite sämre hos mig. Den kommer när våren, solen och värmen dyker upp igen. 

 

Mina dagar består mestadels av att lära min numera 6,5 månad gamla Noah att äta mat, få bra sovrutiner, se honom kämpa med att krypa (och därmed också barnsäkra hemmet bestående av typ 86 älskade vaser, ett vasst marmorbord och sladdar att dra i) och sitta själv. Vi promenerar, umgås med vänner och andra bebiskompisar, fikar och njuter av varandra. Jag gillar livet så just nu. Ångest över att han en dag ska börja förskolan har jag faktiskt. Ja, som förskollärare vet jag liksom baksidorna av vad han ska in i. Men det tar vi en annan dag...