Debbie.nu

Jag har ju inte skrivit någon dagbok eller veckobok under min graviditet. Jag och sambon har istället bara fotat magens tillväxt lite då och då för att ha för oss själva. Såhär i efterhand kanske det hade varit lite roligt att skriva ner tankar, funderingar och känslor från vecka till vecka. Man glömmer ju så snabbt, som i vilken vecka jag började känna första rörelserna från bebis och när det blev till riktiga sparkar. När illamåendet gav med sig, osv. 

 

Samtidigt kanske det är bäst att man glömmer en del av allt man varit med om, haha. Graviditeten har inte varit någon direkt dans på rosor för min del, även om det säkert hade kunnat vara mycket värre. Jag har gått igenom i princip alla graviditetskrämpor man kan få uppleva, förutom att kräkas varje morgon (thank GOD!). Jag har fått äta åksjuketabletter mot det galna illamåendet, tabletter för halsbränna och varit så ofantligt trött. Tröttheten var ju som värst i början, då det kändes som att någon bara tryckte på en knapp så somnade jag - på riktigt. Under den här senare delen av graviditeten är tröttheten tillbaka men ändå lite annorlunda. Jag kan känna mig så sugen på att göra något, ger mig ut och efter 20 minuter är jag helt slut och vill bara hem och vila.

 

Sen har mina fötter ömmat något vansinnigt sen några veckor tillbaka, så jag knappt kan gå. De svullnar upp så galet att fotknölar och anklar blir helt jämnbreda och likaså vaderna. Även om jag vet att det är tillfälligt med all denna vätska och svullnad i kroppen, så gör det mig ju lite ledsen. Till stor del över att ha ont men också för att jag ser ut som en mindre flodhäst enligt mitt eget tycke, haha. Ja - jag har provat högläge, stödstrumpor, dricka mycket vatten och iskalla fotbad. Inget ger någon större effekt, tyvärr. Min barnmorska menade att värmen och gravditeten inte är så bra kompisar, så det är bara att härda ut den här sista perioden och ta till de knep som jag just nämnde och hoppas att det ska ge med sig lite. 

 

Ja, jag kan klaga på en hel del saker. Som att jag även känner av värk i lederna, knappt kan böja fingrar och tår när jag vaknar osv. Att det är så vansinnigt trångt i magen nu att jag knappt kan komma upp ur sängen på morgonen och att jag sover som en kratta eftersom jag är så tung och vaknar så fort jag vänder på mig. Så, nu har jag klagat lite till, haha. Trots allt detta så vet jag ju att det är värt det. Jag har längtat efter denna filur så länge och är superlycklig över att han snart är här. Att jag har turen att kunna bli mamma, det tar jag inte för givet även om resan dit varit riktigt tuff och jag stundtals sagt till sambon att jag ångrat mig, haha. Nu längtar jag bara efter att få träffa honom och tankarna snurrar angående hur det hela ska bli. När och framförallt hur kommer det gå till?

Pga Crohns sjukdom (tarmsjukdom) har jag nämligen lite extra att tänka på. Vår kille ser ut att hamna på omkring 4kg vid 40 veckor och det kan bli en utmaning för min kropp att få ut. Det är ju en utmaning för de flesta ändå liksom. Skillnaden här är att de flesta andra inte vill spricka - jag, ja.. jag får inte spricka. Förlossningsskador som en vaginal förlossning kan innebära är ju aldrig roligt att få för någon men för mig kan de ge rätt stora problem i och med min sjukdom. Läkaren jag träffade hos Specialistmödravården menade att man därför vill försöka starta förlossningen tidigare med en sk hinnsvepning, om ungefär en vecka från och med nu. Då kommer bebisen vara mindre och därmed lättare att få ut. Om två hinnsvepningar inte fungerar är alternativet att göra en igångsättning. Märker man sen där och då under själva förlossningen att risken för att spricka blir för stor, så blir det sista alternativet ett akut kejsarsnitt. Något som jag nu överväger som första utväg istället. Det är ju trots allt inte förrän i krystningsfasen som sprickorna ger sig till känna och vid det laget är det ju försent att backa och be om ett KS.

 

Känner kanske inte att det är helt värt att riskera förlossningsskador av den sorten när det finns en annan väg att gå. Jag har varit så inställd på att möta min förlossningsrädsla och ta tjuren vid hornen, att våga föda vaginalt - men nu när det blev en fråga om något helt annat skäl än min rädsla, så blev det inte lika självklart längre. Tidigt i nästa vecka ska jag möta min läkare på gastro och hoppas få någon rätsida på alla tankar då.