Debbie.nu

Lycka! Efter dagens besök på specialistmödravården har vi äntligen fått en förlossningsplan som känns bra. De senaste dagarna har tankarna snurrat väldigt mycket. Efter att ha gått och förberett mig mentalt på en vaginal förlossning och haft som självklarthet att jag skulle försöka, gick jag plötsligt in i en ny förlossningsrädsla när ny information kom fram vid mitt tidigare besök där. Alla målbilder, positiva tankar och mitt peptalk till mig själv som jag jobbat fram blev överskuggat när det inte längre handlade om en ganska så ogrundad rädsla - nu handlade det plötsligt om att jag ska få ut en stor bebis och inte får spricka, med risk för problematik för resten av mitt liv pga min sjukdom.

 

Då kändes plötsligt 7 månaders peptalk rätt svår att få in i huvudet igen. Det gick inte att komma tillbaka på den stigen hur mycket jag än försökt. Jag kanske kan klara av det, att föda vaginalt. Det behöver inte bli några som helst problem - men hur ska man veta? Det finns inga garantier för vare sig det ena eller det andra men jag vågar inte chansa. Just eftersom han redan nu vid dagens ultraljud i v37+6 väger ca 3700 gram så kändes inte oddsen så roliga.

 

Jag tog upp detta med min underbara läkare som lyssnade och förstod mina tankar. Så, nu har vi ett inbokat kejsarsnitt den 10:e juli - två dagar före beräknad födelse. Någon tidigare tid fanns det inte att få men om vattnet går eller mina värkar startar tidigare än planerad dag, så får jag komma in på ett akut snitt direkt. Vilket också känns bra eftersom barnet då också blir lite förberett därinne på vad som ska hända. 

 

Nu kan jag andas ut och sluta fundera, något som känns så himla skönt. Tankarna kan ju nästan äta upp en ibland, särskilt när man är helt fullproppad med roliga hormoner och känner sig stor som en mindre flodhäst, haha.