Min graviditet

 Vecka 36+3
 
Jag har ju inte skrivit någon dagbok eller veckobok under min graviditet. Jag och sambon har istället bara fotat magens tillväxt lite då och då för att ha för oss själva. Såhär i efterhand kanske det hade varit lite roligt att skriva ner tankar, funderingar och känslor från vecka till vecka. Man glömmer ju så snabbt, som i vilken vecka jag började känna första rörelserna från bebis och när det blev till riktiga sparkar. När illamåendet gav med sig, osv. 
 
Samtidigt kanske det är bäst att man glömmer en del av allt man varit med om, haha. Graviditeten har inte varit någon direkt dans på rosor för min del, även om det säkert hade kunnat vara mycket värre. Jag har gått igenom i princip alla graviditetskrämpor man kan få uppleva, förutom att kräkas varje morgon (thank GOD!). Jag har fått äta åksjuketabletter mot det galna illamåendet, tabletter för halsbränna och varit så ofantligt trött. Tröttheten var ju som värst i början, då det kändes som att någon bara tryckte på en knapp så somnade jag - på riktigt. Under den här senare delen av graviditeten är tröttheten tillbaka men ändå lite annorlunda. Jag kan känna mig så sugen på att göra något, ger mig ut och efter 20 minuter är jag helt slut och vill bara hem och vila.
 
Sen har mina fötter ömmat något vansinnigt sen några veckor tillbaka, så jag knappt kan gå. De svullnar upp så galet att fotknölar och anklar blir helt jämnbreda och likaså vaderna. Även om jag vet att det är tillfälligt med all denna vätska och svullnad i kroppen, så gör det mig ju lite ledsen. Till stor del över att ha ont men också för att jag ser ut som en mindre flodhäst enligt mitt eget tycke, haha. Ja - jag har provat högläge, stödstrumpor, dricka mycket vatten och iskalla fotbad. Inget ger någon större effekt, tyvärr. Min barnmorska menade att värmen och gravditeten inte är så bra kompisar, så det är bara att härda ut den här sista perioden och ta till de knep som jag just nämnde och hoppas att det ska ge med sig lite. 
 
Ja, jag kan klaga på en hel del saker. Som att jag även känner av värk i lederna, knappt kan böja fingrar och tår när jag vaknar osv. Att det är så vansinnigt trångt i magen nu att jag knappt kan komma upp ur sängen på morgonen och att jag sover som en kratta eftersom jag är så tung och vaknar så fort jag vänder på mig. Så, nu har jag klagat lite till, haha. Trots allt detta så vet jag ju att det är värt det. Jag har längtat efter denna filur så länge och är superlycklig över att han snart är här. Att jag har turen att kunna bli mamma, det tar jag inte för givet även om resan dit varit riktigt tuff och jag stundtals sagt till sambon att jag ångrat mig, haha. Nu längtar jag bara efter att få träffa honom och tankarna snurrar angående hur det hela ska bli. När och framförallt hur kommer det gå till?

Pga Crohns sjukdom (tarmsjukdom) har jag nämligen lite extra att tänka på. Vår kille ser ut att hamna på omkring 4kg vid 40 veckor och det kan bli en utmaning för min kropp att få ut. Det är ju en utmaning för de flesta ändå liksom. Skillnaden här är att de flesta andra inte vill spricka - jag, ja.. jag får inte spricka. Förlossningsskador som en vaginal förlossning kan innebära är ju aldrig roligt att få för någon men för mig kan de ge rätt stora problem i och med min sjukdom. Läkaren jag träffade hos Specialistmödravården menade att man därför vill försöka starta förlossningen tidigare med en sk hinnsvepning, om ungefär en vecka från och med nu. Då kommer bebisen vara mindre och därmed lättare att få ut. Om två hinnsvepningar inte fungerar är alternativet att göra en igångsättning. Märker man sen där och då under själva förlossningen att risken för att spricka blir för stor, så blir det sista alternativet ett akut kejsarsnitt. Något som jag nu överväger som första utväg istället. Det är ju trots allt inte förrän i krystningsfasen som sprickorna ger sig till känna och vid det laget är det ju försent att backa och be om ett KS.
 
Känner kanske inte att det är helt värt att riskera förlossningsskador av den sorten när det finns en annan väg att gå. Jag har varit så inställd på att möta min förlossningsrädsla och ta tjuren vid hornen, att våga föda vaginalt - men nu när det blev en fråga om något helt annat skäl än min rädsla, så blev det inte lika självklart längre. Tidigt i nästa vecka ska jag möta min läkare på gastro och hoppas få någon rätsida på alla tankar då.

Kommentarer
Postat av: Angie

SOM jag känner igen mig i allt du skriver!
Den sista tiden av graviditeten gick extremt långsamt och jag blev gigantiskt stor. Fötterna var enorma ( det gick tillbaka ganska snabbt sedan men inte direkt, tog kanske 2 veckor). Magen är inte efter sju veckor helt borta men jisses så fort kroppen ändå återhämtar sig!
Har fortfarande ont i lederna men sammantaget mår jag nu fysiskt och psykiskt så enormt mycket bättre än under graviditeten.
Mitt bästa tips om du trots allt väljer att föda vaginalt är att be(kräva
) en erfaren barnmprska. Jag hade en som varit barnmorska sedan 70-talet och dessutom tog jag epidural. Var ju livrädd innan, alltså skräckslagen men det var inte hälften så farligt som jag trodde, gjorde ont men var en annorlunda smärta som var helt och hållet hanterbar och hela upplevelsen var jättefin och avslutet när pluttan kom ut var beroendeframkallande. Allt sammantaget är förlossningen det bästa jag varit med om och i min famn ligger nu lilla bebisen- snart är din också här.

Svar: Åh, du anar inte hur mycket jag uppskattar att få läsa dina ord! TACK! <3 Så skönt att få höra alternativa berättelser där man faktiskt inte behåller värsta skräcken och där man faktiskt minns det hela som något fint. Också skönt att höra att de krämpor man tampas med inte är något man är ensam om heller. Man undrar ju ibland hur mycket kroppen ska behöva ta, när ska det sluta liksom? Haha.. har nog aldrig uppskattat min gamla kropp innan graviditeten så mycket som nu, haha. Sen lär man väl glömma det här också och köra på som vanligt igen!
Mysigt med den lilla! Jag längtar verkligen efter bebisgoset. Tack igen för din kommentar och jag önskar dig och familjen allt gott! <3
Debbie

2018-06-20 @ 11:06:30
Postat av: Kristn

Jag hade samma problem som du, att jag band vätska, fick ont i lederna och kände mig ful. Folk frågade om jag skulle få tvillingar, osv: Man brukar säga att kvinnan aldrig är så vacker som när hon väntar barn, men jag kände tvärt om.

När bebisen kommit ut, tog det bara någon dag så hade svullnaden gått ner och jag kände mig otroligt rörlig igen.

Diskutera med din magdoktor, tycker inte att du ska riskera något. Crohns är ju en kronisk sjukdom, så det är inte värt en vaginal förlossning ifall du får mer problem i framtiden.

Jag har Ulcerös Colit och har sedan ett år tillbaka ätit Paleokost, ingen gluten och inga mjölkprodukter, Har inte haft något skov sedan jag lade om kosten, helt otroligt!

Lycka till oavsett vad du kommer fram till!

Svar: Jamen exakt så! Så skönt att höra att man inte är ensam om sina krämpor. Min sambo tycker att graviditeten klär mig men själv känner jag mig bara så obekväm just nu! Mycket är ju pga svullnaden, innan kändes det bättre. Nu när hela kroppen känns annorlunda blir det svårare att smälta och acceptera den. Jag förstår ju att den inte kommer se ut såhär för alltid men det är ändå rätt tufft att möta sin spegelbild, haha. Skönt att höra om hur otrolig kroppen kan vara. Den är ju verkligen fantastisk bara såhär långt som kan producera ett barn utan min egentliga inblandning.
Ja, jag ska ta diskussionen på tisdag och ser fram emot att få råd därifrån. Jag känner precis som du säger att det vore dumt att riskera hela min framtid på det sättet. Detta är förhoppningsvis inte heller mitt första barn, så jag vill ju inte redan nu få bestående skador. Tack för tipset om kost! Underbart att det fungerar så bra för dig. Så skönt när man hittar något som fungerar. Att inte ha en väl fungerande mage/tarm gör verkligen mycket för ens välmående. Insåg inte det förrän jag insjuknade och hela mitt liv kretsade kring det fram till jag fick svar på vad som var fel och kunde få rätt hjälp.

Stort tack för din kommentar. Blir så glad av att få läsa såna här uppmuntrande ord! <3
Debbie

2018-06-20 @ 18:04:27
Postat av: Emma

Vilken spännande tid ni har framför er, inte länge till innan ni får träffa bebis. 😀
Jag har precis samma upplevelse som Angie när det kommer till förlossningen, en fantastisk och häftig upplevelse där det smärtsamma öppninggskedet var hanterbart med en epidural. Krystskedet var en kraftfull upplevelse där man fick jobba med sin kropp och belöningen på slutet var ju helt enorm. Beroendeframkallande känsla 😀 Hade det bara varit för förlossningen hade jag gärna haft fler än två barn. Viktigt att även de positiva förlossningsupplevelserna får leva vidare och spridas.
Jag förstår till fullo hur du tänker kring förlossningssätt och din sjukdom, knepigt. Tänker att det också är viktigt att värdera risken med ett kejsarsnitt vilket innebär en bukoperation och således risk för sammanväxtningar som kan orsaka tarmvred framöver och även göra att ev bukoperationer pga Crohn kan försvåras med tarmskador osv. Så lätt det hade varit om vi hade vetat hur resultatet blir innan vi behöver fatta besluten.. Stort lycka till på slutet! Oavsett förlossningssätt kommer ni få vara med om något ni aldrig glömmer 😀

Svar: Åh, vad roligt att höra! Precis såna här erfarenheter och upplevelser som någon som jag behöver få höra, så stort tack för det! För varje gång jag får höra om någon som har positiva tankar kring sin förlossning så blir mina tankar mindre negativa och jag inser att det faktiskt kan gå riktigt bra för mig också.
Exakt så som du tänker har jag också funderat. Kejsarsnitt är ju trots allt inte helt riskfritt heller, det är ju en ganska stor bukoperation som absolut kan ha sina många nackdelar också. Känns lite som pest eller kolera just nu att försöka välja, så jag får helt enkelt lita på att min nya läkare på gastro kan se över min journal och hur min sjukdom ter sig i dagsläget och utifrån det vägleda mig till vad som blir bäst. Visst hade det varit skönt att kunna se in i framtiden ibland ;-) Stort tack Emma, haha, ja, det är jag säker på också! Oavsett tillvägagångssätt så ser jag verkligen fram emot det fina som kommer ur det hela. Kram! <3
Debbie

2018-06-20 @ 21:05:22
Postat av: Dea

Du har fått kloka svar, men du ska absolut inte vara rädd för kejsarsnitt. Ett planerat snitt är betydligt säkrare än ett akut, allt utförs av skickliga läkare i lugn och ro - det är en rutinoperation som de utför flera gånger dagligen!

Själv har jag blivit opererad ”därnere” tidigare och löpte därmed större risk att få skador vid en vaginal förlossning och blev rekommenderad kejsarsnitt. Nu har jag två barn och det har varit en fantastisk upplevelse båda gångerna. Allt går lugnt till och du är ”med” hela tiden och får direkt upp bebisen på bröstet, precis som vid en vanlig förlossning. Det kan kännas obehagligt när de ”bökar runt” i magen för att dra ut bebisen men i övrigt känner du absolut ingenting, ingen smärta.

Jag har varit uppe och gått samma dag båda gångerna och klarat mig fint på bara alvedon och Ipren. Snittet sys igen med stygn som inte behöver tas bort och mitt har läkt superfint båda gångerna. Nu har jag en svagt rosa rand över blygdbenet och två friska glada barn.

Lycka till, vad du än väljer!

Svar: Vad skönt att höra! Jag hoppas att jag isåfall kan få ett planerat snitt. Skulle jag försöka mig på att föda vaginalt och det inte fungerar så blir det ju annorlunda men ett planerat låter önskvärt. Kul att höra om dina positiva erfarenheter! Låter ju helt ljuvligt att få det så. Att slippa komplikationer och smärta, drömmen! Tusen tack fina du! Och tack för att du delade med dig! <3
Debbie

2018-06-26 @ 21:13:40
Postat av: Malin

Hej!
Jag vet inte om du kommer ihåg mig men jag är kompis med Alejandra och vi har träffats ett par gånger för längesen 😊

Hamnade här på bloggen av en slump nu &
jag kände att jag ville skriva för jag har varit i exakt din situation!
Har haft Crohns länge och när jag var gravid med första barnet blev det planerat kejsarsnitt och det kom ut en fin frisk liten tjej. Jag kunde inte heller amma henne pga mediciner men det gick så bra så ändå.
Så sänder dig en massa pepp & lycka till med bebis och mage! 😊

Svar: Hej Malin! Klart jag minns dig! Vad roligt att du skriver, visste inte att du också hade Crohns! Åh, vad skönt att allt gick bra. Låter som att jag valt rätt väg :-) Härligt att höra, tack för att du skrev och för all pepp! <3 Hoppas allt är fortsatt bra med dig och din familj!
Debbie

2018-07-03 @ 11:17:15

Kommentera gärna inlägget...

Namn:
Kom ihåg mig?

Mailadress:

Blogg / hemsida:

Kommentar:

Trackback