Noah

 
Förra måndagen, den 9:e juli, kom Noah in i våra liv. Vilken extremt ljuvlig, magisk känsla. Att plötsligt höra hans första lilla skrik och i samma stund veta att inget någonsin kommer att vara sig likt igen. Nu är jag mamma och känslan av att skydda det mest dyrbara man har slog genast in där och då, med det där lilla bebisskriket. En känsla som vuxit sig starkare för varje vecka genom graviditeten men som nådde kulmen när han väl kom ut och man fick se den här mini-människan som man älskat sen vecka 5 (då jag fick reda på att han var därinne).
 
Jag är väldigt nöjd med mitt beslut om att välja planerat kejsarsnitt. När Noah föddes visade han sig nämligen vara mycket större än man beräknat veckan innan på ultraljudet. Då sa man att han för närvarande låg på 3700gram och när han väl kom ut och las på vågen visade den 4,4kg. Ganska stort hopp på en vecka, haha. När sköterskan berättade det för mig där på operationsbordet då jag blev ihopsydd såg jag ju en mindre buddha framför mig!
 
Jag fick nämligen bara se honom lite hastigt när de tog ut honom, då han hade problem med andningen och de snabbt for iväg till rummet bredvid med min sambo hack i häl. Andningen kom som tur var igång snabbt, barnläkaren som blev tillkallad hann bara komma in i rummet och då var allt bra. Så skönt. Det var ju väldigt trångt i magen och Noah var svår att få ut så han blev lite omtöcknad på vägen.
 
Jag var inte särskilt nervös inför kejsarsnittet innan men väl inne i operationssalen blev det såklart väldigt mycket "på riktigt". Det var många med i rummet och när jag väl lagt mig tillrätta började alla fixa med det som de hade ansvar över. Då blev det lite jobbigt, när alla drog i den del av kroppen som de behövde för sin uppgift - samtidigt. När det sen var dags för att sätta spinalbedövning i ryggen kände jag hur paniken kom krypande. Narkosläkaren fick nämligen göra tre försök innan hon lyckades hamna där hon ville med nålen. Jag behövde skjuta ut ryggen för att hon lättare skulle kunna komma in mellan kotorna - men alltså, att skjuta ut ryggen när man har en bebisrumpa långt upp i revbenen var inte lätt. Det var så trångt i magen att jag knappt kunde krypa ihop. En barnmorska fick ta mina ben och försöka hjälpa till att forma min kropp. Tillslut gick det och jag hade då någon sekund på mig att lägga mig på rygg igen, eftersom bedövningen slår till väldigt snabbt.
 
Känslan när man är bedövad för smärta men ändå kan känna beröring är väldigt märklig, då läkarna står där på andra sidan skynket och rycker och sliter i en åt olika håll för att försöka få ut ens barn. Man känner att de gör en massa saker men kan liksom inte avgöra vad. Det kändes lite som att den delen som var påverkad av spinalen svävade. 
 
Jag förlorade ganska mycket blod under ingreppet och de fick flera gånger sätta in blodtryckshöjande för att jag inte skulle svimma av. Kände då hur jag var påväg bort och mådde galet illa men narkosläkaren lyssnade på mig så fort jag sa till och lyckades få det att vända så att jag mådde bättre. Det tråkiga var att jag mådde så pass dåligt och var så pass borta att jag liksom inte orkade ha Noah vid bröstet direkt som jag hade velat. H fick hålla honom nära mitt ansikte så jag kunde se honom men det var knappt att jag var närvarande vissa stunder. 
 
Jag måste erkänna att jag blev rätt chockad av hur svag man blir i kroppen efter ett kejsarsnitt. Det är ju en bukoperation som är väldigt krävande för kroppen men det är ändå ganska svårt att förstå exakt hur krävande förrän man upplever det. Sen är såklart upplevelsen olika för alla men för mig, som dessutom förlorade mycket blod, var det som att vara totalt dränerad på energi. När barnmorskan kom in på vårt rum 6 timmar senare och ville att jag skulle ta mig upp ur sängen och gå runt lite kändes det nästan som ett skämt. Jag var SÅ svag i benen, det kändes som att min uppgift var att bära runt på en bil på ryggen. Det vill säga, det kändes stört omöjligt.
 
Jag tog några steg efter att ha kämpat en stund med att i huvudtaget kunna sätta mig upp.. men kände snabbt hur allt började snurra. Dagen efter var likadan. Jag var tvungen att börja gå upp på toaletten och jag såg stjärnor framför ögonen och höll på att svimma. Kände mig så liten och svag, behövde all stöttning jag kunde få av barnmorskan och av min underbara sambo. Men! Dag 3 mådde jag så mycket bättre. Kändes som att det var flera dagar senare, för plötsligt orkade jag ta en dusch, gå till köket och hämta mat själv osv. Då blev jag riktigt imponerad över hur kroppen kunde återhämta sig. Wow! På kvällen samma dag så åkte vi hem. Ljuvlig känsla att få ta med sitt lilla underverk utanför dörrarna på sjukhuset och komma hem. Då blev allt ännu lite mer på riktigt liksom. Han var vår!
 
Såhär 10 dagar senare känner jag av snittet, särskilt när jag ska resa mig upp från sängen eller göra vissa rörelser åt sidorna osv. Det är verkligen ingen skön känsla, det känns ungefär som att någon stoppar in en kniv i en igen. Får även en brännande/svidande nervsmärta såhär efteråt som inte är så rolig. Rätt hemsk faktiskt. Men den går att leva med och förhoppningsvis blir det bättre snart även om jag vet att nerverna tar lång tid på sig att läka. Hur som helst räcker det med att bara titta på Noah för att inse att jag hade gjort om det tusen gånger om för att få ut honom. 
 
 

Kommentarer
Postat av: Sarah

Grattis till er :)

Postat av: Dea

Så skönt att allt gått bra! Din beskrivning av hur man kan känna sig totalt energilös efter snitt stämmer väl in på hur jag kände efter mitt första. Med andra var det verkligen en helt annan sak, jag var mycket piggare, trots att jag förlorade mer blod andra gången. Visst är det en speciell upplevelse, med hela salen full av folk som är där för att hjälpa en och som rycker och drar 😜
Stort grattis!

Svar: Tusen tack!! <3 Ja, verkligen speciell! Läskigt men samtidigt kände jag mig väldig trygg, personalen var så proffsig och trevlig, man kände verkligen att de kunde sitt jobb. Ville knappt lämna BB för alla mysiga barnmorskor som hjälpte en med både det ena och det andra.

Tänk att det kan vara så olika mellan snitten! Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig och ja, det vet man väl helt enkelt aldrig om det kan vara så olika mellan gångerna. Häftigt i alla fall hur kroppen kan återhämta sig, bara hur kroppen börjar återgå till sin gamla vanliga form imponerar väldigt just nu. Ammar så mycket så magen är snart helt återställd, haha.
Debbie

2018-07-20 @ 05:33:26
Postat av: Angie

Stort grattis! Äntligen är han här!

Svar: Tusen tack! <3 Ja, äntligen är han här!!
Debbie

2018-07-20 @ 14:10:54
Postat av: Kristin

Stort grattis till Noah! Vilken fin liten kille ni har fått.

Svar: Åh, tusen tack! Han är så himlans fin. Ren och skär lycka! <3
Debbie

2018-07-20 @ 14:25:59
Postat av: Cornelia

Åhh grattis! Vilken sötnos! Ta hand om er :)

Svar: Åh, tack snälla!! Det ska vi <3
Debbie

2018-07-26 @ 07:23:31
Adress: http://corneliae.blogg.se/
Postat av: Alena

Ett stort grattis! Bebisgos är superhärligt!

2018-07-27 @ 23:45:47
Postat av: Malin

Stort grattis! Vad skönt att se att det har gått bra för er båda 💕

2018-07-28 @ 18:31:16

Kommentera gärna inlägget...

Namn:
Kom ihåg mig?

Mailadress:

Blogg / hemsida:

Kommentar:

Trackback