Panikångest

Nu ska jag ta mig i kragen! Fick en attack av panikångest i fredags. Not that fun. Låg på golvet och hyperventilerade, korta andetag och tårar i en salig blandning. Ja, läget är inte bra helt enkelt. Skiten har strömmat på, alldeles för länge. Var hos en psykolog idag från företagshälsan och förklarade läget.. hur pass dåligt jag mår, att jag knappt orkar dra upp mig själv ur sängen på morgonen. Men seriöst, är psykologer till för att få en att må bättre eller sämre? Det enda hon kom fram till är att "vantrivas på jobbet är inte att vara sjuk, så då kan man inte bli sjukskriven." Vantrivas? Var det det som det handlade om? Bara att gå tillbaka till jobbet och se kollegorna i ögonen alltså, ork eller ej. Inte som att jag vill bli sjukskriven (ligga hemma och pilla naveln? nej tack!) men jag vill gärna bli tagen på allvar. Så nu är jag sur, det får bli ilskan som tar mig igenom mina sista två månader på den här arbetsplatsen. Någon hjälp finns inte att få.
8 kommentarer
Livingroom

usch va trist att bli bemött så! att inte bli lyssnad på och känna att de tar det till sig, att man menar allvar! hoppas det vänder! kram!

Petra

Hemskt tråkigt när det blir så. Är själv färdig lärare inom förskola och tidiga grundskoleår om lite mer än ett år och har under min Verksamhetsförlagda Tid stött på en del otrevliga framtida kollegor. Det är så hemskt när man kämpar sig igenom en utbildning för att ens få ett jobb och sen inte trivas. En idé kanske hade varit att ha ett möte med alla där du förklarar hur du känner? Fast det kanske redan är gjort... Jag hoppas att det löser sig för dig, lycka till!

Andreas / nvrmnd / ficklampa

Min mamma sprang i väggen för ett gäng år sen, hon fick aldrig någon hjälp. Hon har fått ta sig tillbaka helt själv, med hjälp av ett par böcker skrivet av någon jag för tillfället glömt namnet på... Om du vill kan jag ta reda på vad dessa heter, så att du kan försöka låna eller köpa dem. Mamma kämpade sig tillbaka, trottsade sina gränser och tänjde varje dag ett steg längre...



Även min bror sprang i väggen, han har dock inte gjort som morsan... Han är inte helt återställd än, han kämpar dock; men på ett annat sätt. Han gick via psykologer och annat, men de hjälpte inte mycket av vad jag tycker.

Jossan

Anna

Usch vad jobbigt att behöva känna så och att få ett sånt svar. Hoppas att de ordnar sig.

jossan

såg nu att mitt inlägg inte kom fram :S men usch debbs, va jobbigt :( hoppas det blir bättre snart och att du hittar något som passar dig. men dumma psykolog, dom är väl till för att hjälpa en och inte bara säga att man inte är sjuk, USCH!!!!! kan du inte prata med någon annan då? hoppas det löser sig gumman! kom hit någon dag så tar vi och dricker lite vin och snackar skit :D KRAAAM

Christine

Usch jag blir så ledsen för din skull. Jag vet hur det känns för jag har haft det ett par gånger(var deprimerad i flera månader med ångest varje dag) och det är hemskt. Personligen så tror jag inte på sjukskrivning som lösning, iafl inte en lång period för det blir bara svårare att komma tillbaka då, men kanske skulle det vara bättre tills du slutar. Du hade väl sagt upp dig, så jag antar att du har uppsägningstid nu? Tråkigt med psykologer som inte tar en på allvar eller förstår.



Önskar jag kunde hjälpa dig! Men håll ut, det BLIR bättre, bara du intalar dig själv att det är tillfälligt och att du SKA ta dig genom det. Du är bättre än de där idioterna på jobbet!



Stor kram

Carolina - Mamma till Minna

Men usch!! Stackare!! Hoppas dessa två månader går fort nu.. Försök att fokusera på barnen och tänk att du är där för deras skull. Försök att skita i dina elaka kollegorna.. Du kanske redan gör detta! Du kommer klara det!!