För fyra veckor sedan

Ibland delar jag med mig av mer än inredning här. Det sker mer och mer sällan numera men ibland känner jag behovet av att ventilera. Så, nu ska ni får höra mer om personen bakom bloggen och instagramkontot. Allt är inte alltid så perfekt som det kan se ut. Glöm aldrig det.
 
För fyra veckor sedan kom jag knappt upp ur sängen en fredagsmorgon. Min kropp orkade inte bära upp mig. Jag fick helt enkelt stanna hemma från jobbet den dagen. Det var ganska skrämmande och gjorde sitt lilla avtryck på mig.
 
Minst två veckor innan detta hade jag varit helt obeskrivligt trött och upplevde hur jag fick släpa min kropp för att ta mig fram. Jag kände mig tung och trött. Så fort jag gick från jobbet ville jag bara sätta mig på bussen och åka hem. Inte möta upp en vän på stan för fika eller shopping. Jag längtade bara efter att få ligga ner och sova. Så jag sov. Efter middagen, ofta fram till läggdags - och sen hela natten efter det - tills det var dags att kliva upp igen för ett nytt arbetspass.
 
När läget inte hade förbättrats avsevärt efter den morgonen, beslöt jag mig för att ta några dagar till och vara hemma och vila. Trots vila och sömn kände jag mig inte piggare och diverse andra konstiga symptom visade sig, så läkaren på vårdcentralen sjukskrev mig och sa att mina symptom tyder på "akut stressreaktion", dvs vägen mot utbrändhet. Den stämpeln får man efter en längre tids dåligt mående.
 
Jag jobbar i förskolan och är utbildad förskollärare. Det är ett underbart yrke på många sätt men det är också väldigt ansträngande. Ni som arbetat i förskola vet vad jag talar om. Jag känner mer och mer hur jag sliter ut min kropp och mitt psyke. Jag är utmattad och det känns som att jag skulle behöva sova något år eller två för att ta igen alltihop.
 
Den här veckan har jag jobbat deltid för att se om jag kan komma tillbaka på banan igen. Jag vill ju så gärna vara frisk, inte sitta hemma och rulla tummarna. Samtidigt som jag känner att jag troligtvis inte är helt okej ännu. Energin rinner ur mig alldeles för snabbt, som om något trycker på en knapp och stänger av batteriet. Trots färre timmar på arbetet är jag ändå lika trött som om jag arbetade heltid igen. 
 
Jag måste lägga om mitt liv. Men hur gör man det? Jag tar gärna emot tips.
3 kommentarer
Linda

Hej!

Lättare sagt än gjort, men lyssna på kroppen. Jag arbetar som lärare och var sjukskriven för ett och ett halvt år sedan. Jag bytte arbetsplats (den jag hade var mkt rörigt) och har även gått till sjukgymnast för att måfå tips på avslappning och olika övningar. Känner att jobbet som lärare suger musten ur mig samtidigt som jag älskar det. Men det är svårt att orka med sin egen familj....har tyvärr inget bra svar för jag kämpar hela tiden med att hitta vägar som gör att jag ska orka. Ibland tar det stopp, kroppen säger nej och jag måste vara hemma någon dag och vila. Jag försöker träna varje dag (det behöver inte vara någon stor grej). Brukar yoga lite hemma, promenera, springa. Som sagt....jag kämpar med samma sak och frågar mig ofta om det är värt att arbeta som lärare....
Hoppas att du snart hittar energin tillbaka! Kram

Svar: Hej! Tack för dina tips! Visst är det svårt! Känner som du, att jag inte orkar med familj (och då har jag inte ens egna barn ännu) eller vänner. Jag promenerar när jag orkar, vissa dagar har det knappt gått att gå ut. Ibland känner jag bara att jag måste lägga ner kraven på mig själv och det jag känner att jag borde göra, istället bara tänka på såna måsten som att äta och sova och sen vara nöjd med det. Har fått tips från min vårdcentral om att börja på medicinsk yoga, kanske kan vara något tänker jag. Samtidigt som jag tror mycket på KBT. Men ja, som du säger, är det värt det? Det har ju helt klart sina underbara sidor men jag börjar undra om inte det andra väger över. Just nu känns det så i alla fall. Vem kommer tacka en sen för att man slet ut sig totalt liksom? Får ta mig en funderare. Vill ju egentligen hellre hålla på med inredningen så detta kanske är min väg dit. Tack snälla du, och detsamma till dig! Ta hand om dig <3 Kram!
Debbie

Kristin

Det var tråkigt att höra! Jag håller med Linda, att du måste lyssna på kroppen. Är du trött, vila. Testa att meditera en liten stund när du kommer hem från jobbet och dra ner på antalet aktiviteter efter jobbet, prioritera att röra på dig, en t ex en promenad.

Visst fick du en kronisk sjukdom för ett tag sedan, den påverkar dig också, det vet jag av egen erfarenhet. Sköt om dig och hoppas att du känner dig piggare snart!Jag tycker väldigt mycket om din blogg och jag läser den varje dag. Stor kram!

Svar: Hej! Ja, precis. Det är nog att lyssna som gäller! Jag har nog bara svårt att smälta och acceptera allt som händer mig just nu. Precis som du säger så fick jag min diagnos nyligen efter att ha haft svåra magsmärtor i mer än ett halvår. Så hela förra sommaren och hösten tärde något oerhört på mig fram tills att jag fick min medicin. Har nu andra problem till följd av sjukdomen dessutom som gör sitt för att bidra, så det har verkligen varit mycket. Tack snälla för din kommentar och din omtanke, och kul att du gillar min blogg :-) Stor kram!
Debbie

Ingrid

Först vill jag tacka dig för härlig och trevlig inspiration. Jag uppskattar din blogg mycket.
När det kommer till begynnande utbrändhet, vill jag bara be dig attsätta dig själv och din hälsa i främsta rummet. Det finns ingen och inget som är viktigare. Ta hand om dig! Många kramar 🤗

Svar: Tack för dina fina ord och din omtanke! Du har helt rätt, det är så man ska tänka. Tack för påminnelsen om vad som är viktigast här i livet. Kramar!! <3
Debbie