Debbie.nu

Idag är jag hemma från jobbet, efter att ha tillbringat hela helgen i en känslomässig berg- och dalbana. Natten till igår så dog min mormor, vi var vid hennes sida hela lördagen. När vi väl tog en paus för att sova så ringer moster och berättar att hon just tog sitt sista andetag. 

 

Det är märkligt det där med sorg. Hela söndagen kände jag mig som om jag befann mig i en bubbla. Jag åkte med min bror hem efter hela resan till Tranås och vidare hem till mig kommunalt. När alla andra skrattar och pratar precis som vanligt, sitter jag och kämpar mot gråten och känner mig förvirrad. Allt blev bara så konstigt så snabbt. Idag har jag sovit, druckit te. Inte orkat ha tvn på, mest bara varit i mina tankar. Ena stunden känner jag mig ganska ok, sen kommer gråten. 

 

Jag var förstörd även efter morfars död men med mormor blev det nu så definitivt. Nu är hela den delen av min barndom och uppväxt endast ett minne. Minnen som jag visserligen delar med min familj och den sidan av släkten men ändå inget som kommer komma tillbaka. Kapitlet med mormor och morfar som en del av mitt liv är nu avslutat. All den trygghet och kärlek som de gav är något jag bär med mig men inget jag kommer få erfara igen. Inte från dem i alla fall. Det känns bara märkligt. Ni vet, innan det har sjunkit in. Antar att chocken måste lägga sig lite först innan jag helt kan förstå det här.

 

Jag är dock väldigt tacksam över att ha fått ha min mormor och morfar så pass länge. Jag fyller snart 30 och jag vet att det är få människor i min ålder som har fått njuta av sällskapet så länge, om ens alls.