Alone again, naturally

Jag har förlorat min bästa vän. Den kille som var den första jag tänkt på när jag vaknat varje morgon och den jag haft i tankarna när jag somnat varje kväll. Idag skulle vi ha firat 3½ år tillsammans. Istället "firar" jag min första vecka som singel. Han tycker att det här är rätt. För mig känns det inte rätt någonstans. Hur kan det här vara rätt, när det gör så ont att jag vill dö? Visst, vi har inte ett problemfritt förhållande - men alla par bråkar ibland. Det tror jag alla kan skriva under på. Finns inget unikt negativt med oss.

Nu känns allt bara värdelöst. Våren och sommaren, som jag sett fram emot att få lite ledig tid och rå om oss två. Solen, ljuset och värmen. Jobbet har på sistone krävt otroligt mycket av min styrka och energi. Har sovit dåligt pga stress osv. Han har alltid varit min medicin, laddaren för mitt batteri. Hos honom har jag blivit lugn, slappnat av och mått bra så att jag orkar ännu en dag. Han har varit anledningen till att jag har orkat med allting, för att jag vetat att jag i slutet av dagen landar hos honom.

Alla planer och drömmar, allt inkluderade ju honom. På bara en kort stund så var allt borta. Poff, så stod jag där, utan den som jag i flera år delat allt med. Nu kan jag inte längre ringa honom bara för att höra hans röst när jag saknar honom, eller om jag vill berätta om något roligt jag varit med om. Min bästa vän är borta, med omedelbar verkan. Och det kan inte vara rätt.

Jag älskar dig Jocke
Vardag
9 kommentarer
I L F A R T . S E

=( Kram

Christine

Jag vet hur det känns. Jag tänker inte säga att tiden läker alla sår eller att du ska gå vidare.

Gråt, må skit, var arg, tyck synd om dig själv och tillåt dig att ligga kvar i sängen när du inte orkar gå upp. Ta den tid du behöver.

För sen en dag, då skiner solen och du inser att du hittat dig själv igen och att du åter är lycklig. Tro mig. Så är det.



Men ge inte upp för det och jobba hela tiden på att kämpa dig tillbaka. Försök använda allting som terapi. Familj, vänner, filmer, musik, blogg, jobbet, intressen, träning. Jag gick faktiskt till en kurator på VC också, hjälpte lite.



Allt blir snart bättre. Ge bara hjärtat tid att läka under den tid det behöver det.



Stor kram!

helena

Finaste du. Det här var det sorgligaste jag läst på länge. Vet inte vad jag ska säga mer än att jag tänker på dej. Du vet att du kan ringa om du behöver prata. Skulle vara så mysigt att ta en fika. Kan tänka mig att du skulle behöva prata. Tusen kramar från mej

Anna

Vad jobbig. kram till dig

Sandra

Så starkt skrivet, du verkar vara en sådan fin människa och jag är verkligen ledsen för Din skull!

Karin

Usch vad jobbigt! Skickar en styrkekram till dig!!

Mia

Åh, jag tror vi alla varit där. Det är värre än vilken sjukdom som helst. Tårarna vägrar sluta rinna och hjärtat värker fysiskt. Och tanken på att gå och lägga sig är en mardröm.

Och det är bara början.



Känner med dig, du fixar det.

Många kramar

Anonym

Det var bra det som hände för din skull...livet kommer ge dig så mycket mer nu! Det är vår!!!

Debbie

Anonym: Konstig sak att säga. Hur kan du säga så? Vet inte ens vem du är. Men jag utgår ifrån att du inte vet någon om mig eller mitt ex.